AnnieL

Igår hände det, saknade flög över mig, bombade mig, den sliter och rycker och jag känner att snart går jag sönder. De värsta är att jag tror att jag aldrig har känt såhär innan. Jag till och med gråter för att jag känner mig "ensam", jag saknar honom, min fina K och jag skulle göra vad som hest för att bara få åka tillbaka och få en liten stund tillsammans. Då har jag inte ens varit hemma i tre veckor, hur ska jag klara resten?

 

Jag trodde inte att distans kunde slita så mycket, att de kunde vara så jobbigt. Visst har jag haft de jobbigt förut, vist har jag saknat förut, jag har hatat distans så många gånger förut. Men aldrig som nu och jag tror jag vet varför. För nu finns där någon som känner precis som jag, som även berättar det för mig varje dag, han saknar mig, massor. K tar inte distansen så bra och inte jag heller just nu. Men jag förstår honom de är nytt för honom och allt känns som en enda röra och ännu värre allt känns som en evighet tills nästa gång. Men jag försöker peppa, försöker hela tiden säga snart, snart ses vi igen och håll ut. För sanningen är ju trotsallt att vi är åtskiljda nu men framtiden kommer bjuda oss på fler dagar tillsammans än vad vi behöver vara åtskiljda.