AnnieL

Som ni märkt när jag skrivit om förlovningen och själva festen så är det en hel del som inte blev som jag ville eller som jag hade hoppats på. Visst var det kul att gå all in men jag ska ärligt erkänna att det gjorde jag för att familjen ville eller snarare för att jag egentligen hade noll med planeringen att göra inför denna fest. Vilket jag kan känna är lite tråkigt då jag och Kadir var huvudpersonerna under denna dagen men vi fick inte bestämma särskilt mycket alls.

Jag hade lika kunnat förlova mig på världens ödsligaste ställe bara det varit jag och Kadir men familjen/släkten ville annorlunda. Hade de fått som de velat helt hundra så hade de velat göra förlovningen till en jättefest och sedan ett mindre bröllop. Svärmors önskan var att mamma, pappa och Henrik skulle följt med till Gaziantep och vi skulle kunna haft ett jättekalas. Men där sa jag faktiskt stop, dels kunde inte min familj bara ta ledigt mer efter en vecka i Side plus att jag vill inte ha ett litet bröllop utan en mindre förlovning.

Så jag kan säga såhär hade jag fått hålla i tyglarna så hade det blivit helt annorlunda och när vi väl gifter oss så ska jag se till att jag håller i alla tyglarna. Då ska besluten tas av mig eller Kadir och jag vill göra mycket själv. Inte så att släkt, vänner och familj inte kommer få hjälpa till det kommer det absolut gärna få göra men  jag vill tillsammans med Kadir sitta på den tyngsta rösten på vad som ska bestämmas. Och framför allt så vill jag vara med i planeringen. Inte på något sätt att jag känner mig otacksam för allt  som släkt och familj gav mig under dessa dagar snarare att jag kände mig lite utanför när ingen berättade vad de planerade.

Så när vi väl gifter oss så är det prio för mig att får vara med och bestämma vilken plats det ska ske på, när, vem som ska fixa mitt hår, hur tårtan ska se ut och smaka, när vi ska ha bröllop så vill jag ha en liten plan på hur dagen kommer se ut.

Det enda jag känner just nu som var bara mitt och Kadirs beslut det var våra ringar och tack gode gud för det.