Att vara sambo
Vet ni vad jag gör ikväll? Jag njuter av att sträcka ut mig på soffan och att ha alla våra 35 kvm för mig själv. Kadir är hos en kompis ikväll och jag har haft tid för mig själv här hemma där jag kunna plocka och städat i lugn och ro. Ibland är det helt underbart att vara själv hemma samtidigt som jag känner mig som världens lyckligaste att vi äntligen bor ihop.
Kadir har varit i Sverige i cirka fyra månader nu och det finns inget i hela världen som skulle vilja få mig att byta tillbaka till det distansförhållande vi hade förut. Att vara gråtfärdig av saknad, att inte kunna ses när vi vill och att alltid ha tidsbegränsade träffar är inget jag saknar.
Istället uppskattar jag var enda del av att vara sambo. Att ha någon att äta middag med, att det finns någon som säger hej till mig när jag kommer hem, att vi kan prata precis när vi vill, att vi får chansen att lära känna varandra mer vardagsmässigt än vi haft chansen att göra innan, närheten, glädjen att kunna lägga huvudet på Kadirs axel och bara känna lugnet sprida sig i kroppen av att höra hans hjärta slåt precis när jag vill, att jag kan känna saknad efter honom när jag är iväg en hel dag men att han sen finns där när jag kommer hem och den absolut bästa känslan är när jag har krypit till sängs och Kadir kommer långt efter jag har somnat, han kryper nära, håller om mig och sedan viskar han försiktigt i mitt öra "Aşkım benim (min kärlek)", pussar mig lätt på kinden innan han lägger sig tillrätta för att somna bredvid mig. Det får lyckan att rusa i kroppen!