AnnieL

De kanske låter värre än vad de är, men det är just det hjärnspökena gör, de gör allt värre än vad de egentligen är. Men jag tror att allt det psykiska jag har blivit utsatt för sätter djupa spår. De fanns inget i min världen som heter slag eller liknande mot mig men tystnaden den förbannade tystnaden som funnits så många gånger den har satt sina spår. Ni vet när man ringer och ringer men de kommer aldrig något svar, eller då man möts av telefonsvararen istället för rösten man förväntar sig, då mår jag inte bra, det är då min hjärna spelar över.

 

Hjärnan spelar upp scenario för mig som på långa vägar inte har med situationen att göra egentligen. Jag vet att det i alla lägen nu finns en ren sanning bakom varför just telefonen inte lyfts och jag får ett svar på en gång. Men så har de inte alltid varit och när den väl har lyfts så mötes mina frågor med lögner om och om igen. Jag jobbar stenhårt med mig själv, för att lita på mig själv och för att jag inte vill såra någon i min omgivning genom att inte lita på dem. Men ibland är de svårt, ibland tar fortfarande hjärnspökena över och gör de jobbigt för mig.

 

Ett typiskt exempel för mig kan vi ta ifrån denna veckan, K:s internet fungera inte längre hemma, vilket betyder att vi kan prata mindre. Därför ringer jag istället, för ju mindre tiden blir tills vi ska träffas igen, destomer saknar jag honom. Så i måndags försökte jag ringa hela dagen utan resultat, telefonen var avstängd och ibland på men jag fick inget svar då jag ringde, det var inte förens sent på kvällen vi efter mycket om och men kunde reda ut alla trådar. K:s telefon är gammal och batteriet dör så fort, så är han iväg en längre stund någonstans finns de inte en möjlighet att batteriet ska hålla, de var naturlig förklaring ett. Nummer två var att han suttit i jobbmöte och vem sjutton helt ärligt svara i sin privata telefon då? Inte jag, inte K och troligtvis inte så många andra heller. Men min hjärna hade panik med tusen onormala förklaringar till varför det inte kom något svar.

 

Jag förstår ju själv att detta inte är bra för någon och jag har dragit mig så många gånger för att skriva detta för jag hör ju och ser ju att detta är inte är så bra. Vill inte att alla ska tro att jag är knäpp för de är jag ganska säker på att jag inte är. Men jag jobbar stenhårt på att inte noja över obesvarade samtal och allt är så mycket bättre och vet ni vad medicinen är? En vän som förstår och en pojkvän som gör allt han kan för mig och jag för honom. Vist blir jag orolig när det inte går att få tag på honom under en hel dag både av ren omtanke men också av gamla sviter.

 

Jag har lärt mig mycket de senaste åren, men framförallt har jag lärt mig vad jag själv är värd och att sätta mig själv och mitt mående framför det som gör ont. Det är så sjukt att jämför ett år tillbaka i tiden då jag trodde jag var lycklig eller jag lurade mig själv till att vara det i jämförelse med nu då äkta lycka finns ut i fingerspetsarna. Allt detta för att en och samma fina människa har visat mig vad äkta kärlek är och betyder.  K visar mig gång på gång att jag betyder allt för honom och jag vill visa honom detsamma.