AnnieL

Som ni säkert redan vet så jobbar jag på ett vikariat som boendestödjare, boendestödjare till personer med socialpsykologiska nedsättningar där med inräknat en massa olika diagnoser. Där har jag jobbat på heltid sedan i november förra året och innan dess har jag varit sommarvikarie där hur länge som helst och jag måste verkligen säga att jag älskar mitt jobb även om jag kan vara trött på det ibland så älskar jag jobbet jag utför. 

Men så var det ju faktiskt så att jag bara går på ett vikariat, ett vikariat på en förvaltning som nu enligt politikerna ska spara en massa pengar. Så för ca tre veckor sedan meddelade min närmsta chef mig att jag inte kommer få fortsätta, jag plus den andra fem vikarierna som just nu finns på vår arbetsplats ska bort. Sedan dess har det virvlat en mängd känslor inom mig, ena stunden har det varit skitjobbigt, jag ska lämna ett jobb och kollegor som jag trivs så grymt bra med. Andra stunder har jag varit lugn och ändå tänkt att det löser sig jag har min timanställning i botten så helt arbetslös blir jag ju ändå inte. För ordet arbetslös är ett rätt skrämmande ord. 

Fast det är inte mina egna känslor som har varit det jobbigaste att hantera. Vist vet jag att jag jobbar med människor och jag hantera olika känslor hos mina klienter varje dag. Jag vet att jag har en betydande roll hos många av mina klienter så det har varit tungt att berätta för dem alla att jag ska sluta. Jag viste att en del av mina klienter skulle ta detta besked väldigt tungt samt att jag viste att några bara skulle rycka på axlarna och säga "okej". En del säger okej just bara för att det är okej för dem medan andra säger okej även fast det inte alls är okej. Det jag inte viste var att så många skulle reagera med ledsamhet som jag skrev innan vet jag att jag har en betydande roll hos många klienter men att jag betydde SÅ mycket för vissa hade jag ingen aning om. 

Utan det som varit psykiskt jobbigt har varit att gå hem till mina klienter och varit tvungen att säga att jag kommer med dåliga nyheter och sedan säga att jag ska sluta. Då detta besked har bemötts med både tårar, ilska, nedslagenhet och frustration. Många av mina klienter i och med deras diagnoser har svårt med nya sociala relationer och tycker det är pest och pina att behöva lära känna andra människor. Där av deras reaktioner såklart när de nu känner mig väl så ska jag bytas ut och ersättas av någon annan boendestödjare med fastanställning. 

Personligen tycker jag dessa veckor har varit jobbiga. Då jag som sagt slängts lite mellan hopp och förtvivlan samtidigt som jag ska dra ner mina klienter med dåliga besked samtidigt som jag för dem fortfarande ska vara deras vikarierande hopp när de själva inte har mycket av det. Jag vet inte hur mycket klyschor jag har kört med den senaste veckan "håll näsan över ytan och det kommer bli bra".

Så hur mår jag nu då? Jag mår ändå bra även om det aldrig är roligt att göra människor ledsna. Så har jag valt att se denna situation som en spark i baken att söka mig vidare till något nytt som kan utveckla mig. För tillfället är jag aktuell bland en av de sökande på en helt annan tjänst någon helt annanstans som skulle betyda nya spännande uppdrag och en enorm utveckling för mig själv.