Gräsenkling
Så var jag Gräsenkling från och med idag och 12 dagar framåt. Kadir har helt enkelt åkt på en tur till Turkiet, hem till Gaziantep där han ska träffa familj, släkt och vänner och fira Byram med dem.
En resa jag mer än gärna skulle velat vara med på. Men med nytt jobb här hemma så fick jag prioriterat bort resan denna gången.
Något annat som slagit mig de två senaste dagarna är att det fortfarande är svårt att säga hejdå. Igår kväll när vi skulle sova och jag viste att det var sista kvällen vi skulle sova ihop på ett par dagar. Ja då kom tårarna rullandes som på beställning. Det är sjukt hur snabbt jag har vant mig vid att alltid ha Kadir fysiskt nära. Det är också läskigt hur djupt och hårt rotat det sitter i mig att hejdå är något negativt.
Det värsta denna gången är nog ändå att det är Kadir som "åker ifrån mig". Att det blir jag som få stå kvar på platsen han nyss också var på. 12 dagar kan låta som det ynkligaste i världen och visst det är inte alls många dagar inte ens två veckor och egentligen har vi aldrig varit ifrån varandra kortare tid. Men som sagt man vänjer sig snabbt och idag när jag satt på tåget hem viste jag att det kommer bli väldigt konstigt att spendera kvällen här hemma i lägenheten helt ensam.
