AnnieL

När jag berättar att jag jobbar på socialtjänsten kommer frågorna då och då om att är det inte jobbigt? Visst är socialtjänsten för många en sista anhalt när saker och ting inte fungera hemma längre när alla andra sociala skyddsnät faller eller helt enkelt inte finns runt omkring en familj då ska socialtjänsten finnas där. Så hur är det att jobba här då när du ständigt överös av berättelser om barn som far illa, våld i nära relationer, skolgång som inte fungera, föräldrar med missbruk eller psykisk ohälsa.

 

Är det som att vandra omkring i ett träsk av misär dagligen? Självklart inte för då hade ingen socialsekreterare orkat med sitt dagliga arbete. Istället ser jag det som raka motsatsen. Och varför det då?

 

Jag möter flera gånger i veckan barn och familjer som har det jobbigt. vårt mål är att tillsammans ska vi skapa en mindre jobbig tillvaro. Så när vi träffas handlar det om vilka förbättringar vi ska gör, hur vi ska samarbeta för att hitta lösningar, hitta styrkan och att hitta vägen i livet där det jobbiga inte längre är jobbigt. Det finns inte självklara lösningar för alla familjer men i 99% a fallen finns det stöd som kan göra det jobbiga mer hanterbart.

 

Om ni bara visste hur många tacksamma leende jag får ta emot varje vecka, hur många handskakningar jag gör som faktiskt säger tack, tack för att du finns och lyssnar på mig idag. Eller de varma kramar jag får som tack för stödet och en och annan teckning. 

 

Mitt jobb innebär att jag ibland måste möte och hantera saker som känns omöjliga med alla de möten som blir fyllda med samarbete, hopp, lösningar och framförallt glädje är så många fler. Skulle ni fråga mig hur jag tycker det är att jobba för socialtjänsten skulle jag svara:

 

"Jag har världens bästa jobb, jag är socialsekreterare och jag älskar mitt jobb."