Magkänslan
I fredags fick jag ett samtal från arbetsplatsen jag var på intervju hos tidigare i veckan. Där de berättade att jag tvärr inte fick tjänsten och vet ni vad det var som en stor tung grå sten släppte i magen. Att jag slapp ta beslutet om att lämna min nuvarande arbetsplats det var någon annan som gjorde det åt mig.
Ändan sedan intervjun har jag gått runt med känslor som slåss inom mig ena känslan som är magkänslan som säger att mitt nuvarande jobb är perfekt, jag trivs så himla bra med mina kollegor, jag tycker mitt jobb är roligt och givande och jag som icke socionom kanske endast har den här chansen just nu att jobba för socialtjänsten just nu.
Sedan har vi förnuftet som säger att det vore jäkligt smart att ta ett jobb här på hemmaplan. Slippa pendlandet, spara tid och pengar och så vidare.
Men när jag satt där på intervjun så visst jag var inte avskräckt av arbetet men när jag gick där ifrån skrek inte magkänslan av glädje. Det kändes inte sådär perfekt och jag hade inte den där känslan av att "JA men det är här jag ska jobba". Den magkänslan hade jag efter intervjun på min nuvarande arbetsplats och någonstans är det väl magkänslan som är viktigast.
Varför byta arbetsplats till ett ställe där jag troligtviss skulle trivas sämre bara för att jag jagar en fast tjänst. Nej då går trivsel före alla fasta tjänster jag kan få.
